MT Filmer

Del 1

Del 2

Del 3

 

Godkänt mentaltest

Idag är han dyr igen lille Vixhen ;0) Vi har efter många om och men kommit med på MT idag och jag är jättenöjd och stolt över hans insats. Har ju velat fram och tillbaka hela hösten och bokat av några MT då jag inte har känt igen honom…kvitto fick jag ju nu i våras på att något faktiskt inte var bra. De senaste veckorna har han känts som att han mår fint, han äter sin mat, håller inte på och piper, inga jordbävningar i magen, inga kräkningar, känns lugn och harmonisk (förutom lite dumma påhitt ibland!) så jag vågade mig på att köra idag. Jag har inte oroat mig över poängen eller så, utan mer att han ska må dåligt och få en dålig upplevelse därför. Men det hade jag inte alls behövt!

Det som var roligast av allt att se idag var hur kul han tyckte det var. Han förväntade sig nog lydnadsträning då han såg planen men glatt överraskad när det hände andra saker. En tankeställare till mig att faktiskt göra mer ”skogssaker” och inte bara traggla lydnad ;0) Han samlade inte alls på sig nån stress eller osäkerhet efter hand utan kändes bara glad och förväntansfull på vad som skulle hända härnäst. Detta var kul matte, sa han!!!

Jag tyckte att han fick en bra och rättvis bedömning. De brister som påtalades är saker som jag helt håller med om. Blev tvärtom positivt överraskad av flera bra saker. Han fick fint beröm efteråt och beskrivaren sa att han avreagerar fint, inga kvarstående rädslor, hanterar situationerna jättebra med bra intensitet osv. De svagare sidorna som påtalades var att han var inte så intresserad av andra människor. Ingen reservation eller rädsla men ointresse. Stämmer, han är inte det, kan bara hålla med. Han fick neddrag på koncentrationen. Det kan jag även hålla med om, han var lite okoncentrerad och ville kolla in andra dofter och saker i skogen. Samarbeta ville han helst göra med mig om han fick välja. Stämmer, han kom tillbaka med trasan till mig inte till TL. Fick även lägre på förföljande. Han rusade efter trasan, nosade och struntade i att gripa. Ja, precis som han gjorde på MHt, inget att säga om. Vid skotten så kontrollerade han vid båda skotten i passivitet men vid lek så kampade han som en tok och hörde nog inte skotten ens ;0)

Det hela känns jättebra och verkligen som ett kvitto på att han är i form igen. Jag känner igen min lilla solstråle äntligen!!!

Och ja, poängen blev 449p. Har det hela på video men måste lägga in den först. Den kommer.

Härliga dagar

Jippie, nu är äntligen sommaren här. Det är ju detta man längtar efter hela vintern. Långa ljusa kvällar med tid för hundträning och mysiga promenader. Kylan och snön gör mig ingenting alls, men dagarna känns så korta på vintern när det blir mörkt så fort.

Påskdagarna var härliga och David tyckte att jag behövde lite socialiseringsträning (!) så vi hade vänner över på middag och åkte även iväg och besökte andra vänner. Återigen så blir jag förundrad över hur lugn och fin Vixhen är med barn. Även om det springs och sparkas fotboll på tomten (som är jättesvår störning för honom om det görs av vuxna) så kan han helt låta barn göra det men även leka på ett fint och snällt sätt när det bjuds in till det. Även Fjodor är inne i en period nu då han är på strålande humör. Han är glad och lugn och nöjd med tillvaron. Kanske inte bara jag som är nöjd med att sommaren verkar ha kommit ;0)

En del lydnadsträning har vi även hunnit med. Jag tycker Vixhen håller ihop fint i kedjor nu och i kedjan vi gjorde hos Mona sist så blev han mer fokuserad ju längre vi höll på. Yes, det är det jag jobbat på. Innan har det varit tvärt om. Jag har försökt fokusera mycket på vilka känslor jag vill att han ska ha i de olika momenten och tycker att det definitivt gett utdelning. Han har en härlig attityd och jobbar på bra utan frustration. Fast sen så är det ju det där med detaljer. Det är svårt det där med balansen mellan helhet och detaljer. Fokuserar man för mycket på helheten ett tag så blir detaljerna lidande, och tvärt om. Just nu har jag börjat lära in en ny teknik från stå till ligg i fjärren. Den han har är ok, men det finns för stor risk att han gör ett litet framsteg om hans kropp blir för lång i ståendet innan. Har även en plan för en säkrare vittring som involverar tandpetare av trä och pincett (vittringsapportering modell mini). Vi måste jobba på snabbare lägganden på avstånd, snabbare lägganden vid min sida. Just nu görs dom oftast lite segt, jag vill ha ett ”pang” i backen. Vad som också var uppenbart sist vi tränade hos Mona var att jag är en sopa på att kommendera i rätt tid. Ställandet i inkallningen kommenderar jag för sent och i rutan för tidigt. Vixhen gör rätt men jag gör fel. Så himla svårt att se tycker jag, men hur f-n torrtränar man det utan att förvirra hunden. Hm, kanske Fjodor får ställa upp som försöksobjekt? Men han har fina ställanden och tar i ordentligt.

I helgen så ska vi sätta upp staket runt mina föräldrars tomt så att vovvarna kan vara ute mer nu när dom är på ”dagis” där på dagarna när jag jobbar. Hoppas bara att ”grävling-Fjodor” inte förstör deras gräsmatta helt ;0)

Förebygga eller åtgärda?

Igår kväll var jag och lyssnade på föredrag som Lena & Elsa på Canis anordnat med Anna Haeggblom Bjellå. Föredraget handlade om hundar som piper och hur hon har jobbat med att få bort pipet på sin hund. Bra föredragshållare och intressant att lyssna på och som vanligt så väcks en massa tankar.
I väldigt stora drag kan man säga att hon jobbade med nolltolerans med ljudande och hade det som enda fokus en period och struntade i andra tekniska detaljer i träningen. Hon valde en sekvens av moment som hunden kunde bra och tränade denna sekvens 30 ggr a 3 minuter. När hunden ljudade så avbröt hon och tog en paus på 12 sek och startade träning igen. Dvs utebliven belöning (hunden piper och konsekvensen blir att den roliga träningen upphör). Hon var även otroligt noga med att ta registrera tiden som hunden totalt var i timeout och gjorde statistik så att hon lätt kunde se resultatet av träningen och att tiden i timeouterna minskade. Och det gjorde den. Efter fem dagars träning på samma sekvens så hade tiden i timeout (pga pip) minskat från 90% av träningstiden till bara enstaka pip.

Detta kan ju verka simpelt och självklart men jag måste nog säga att jag ser på det hela på ett lite annat sett. Återigen så tror jag det handlar om att välja att åtgärda eller att förebygga och jag tror inte att det är så enkelt som beskrivet ovan. För mig så är faktiskt pip och ljud inte ett beteende som är likställt med exempelvis fel position i FF. Visst är ”pip” ett beteende det med (och hunden gör det som lönar sig och allt det där) och jag tror att man kan träna bort beteendet ”pip” på ovan sätt med noggrann och bra träning, MEN för mig är pip ett symptom på en känsla. Det är något som inte är optimalt i vår träning och känslan är fel. Det kan vara fel förväntan, frustration, för mycket fokusering på belöning och inte på uppgiften osv. Detta är ofta en känsla som vi hjälpt till med att bygga in men det innebär ju samtidigt att vi kan ändra den igen. Och för att arbeta bort/ändra en känsla så vill i alla fall jag arbeta med klassisk betingning i första taget, inte operant. Det kan även vara ett symptom på att hunden inte mår bra (egna erfarenheter med Vixhen och hans mage).

Ta exempel med hundar som är osäkra på andra hundar på promenaden och gör utfall. Utfall är beteendet som man vill få bort. Det första man gör då är att ändra hundens känsla för att se andra hundar genom klassisk betingning. Först när hunden har ändrat sin känsla går vi över på det operanta och vill ha ett beteende (fokus på föraren, sitt eller vad man vill) som vi kan förstärka. Men det går inge bra alls om vi hoppar över den klassiska betingningen och går för fort fram. Jag tror nog samma gäller med ljudande. Det gäller att i första hand ändra känslan hos hunden, sen arbeta med beteendet.

Vad jag inte vill är att jag tränar bort beteendet ”pip” men att hunden fortfarande har fel känsla i sig. Jag tror faktiskt att det är helt möjligt men att det kan få andra konsekvenser i längden. Läste för ett tag sen en studie där man mätte stresshormoner hos hundar under platsliggning med skott. Hundarna tillhörde en av dessa grupper:
1.     Hundar som var oberörda av skott och låg kvar
2.     Hundar som var skotträdda och flydde/reste sig
3.     Hundar som varit skotträdda men som nu tränats i att ligga kvar

Man såg då att de som varit skotträdda men tränats till att ligga kvar ändå hade samma påslag av stresshormon som de som flydde/reste sig. Och träningsmetoderna var inte aversiva, det var ren operant inlärning. Ligger du kvar får du belöning. Dock hade man inte ägnat någon tid åt klassisk betingning innan. Dvs beteendet ”ligg kvar” var intränat men känslorna hos hunden var fel. För mig räcker det inte med att hunden utför rätt beteende, jag vill att hunden även ska ha rätt känsla och rätt förväntan. Jag tror att har man inte rätt känsla så håller kanske inte beteendet i längden och att man om man har otur kan få andra bieffekter och andra ”hyss” på köpet.

Tillbaka till hennes träning då, hon fick ju en hund som ljudade mindre. Vi fick se filmsnuttar på hennes träning med sin hund efteråt då hon tränade delar av sekvenserna osv. Och vad som slog mig var att hon ändrat sitt beteende själv. Hon var lugn, gav lugna belöningar med godis eller bara gav hunden en boll att lugnt hålla i munnen (inga kamplekar eller bollkast), hon var tydlig i träningen, var noga med att köra korta pass med pauser, klappade om och smekte hunden osv. Genom att alltid köra samma sekvens av moment så blir det en repetetiv kedja som hela tiden ser likadant ut. Det blir tydligt för hunden vad som krävdes av den, den fick rätt förväntningar. Det här är så vitt jag kan se en ren klassisk betingning och en förändring av hundens känsla och jag tror det är just därför som hon fått bättre resultat, inte pga av timeouterna. Jag tror att timeouterna kanske kan vara överflödiga här, i alla fall i ett initialt skede av träningen. Jag tror att det för många kan ses som en enkel lösning att bara fela hunden med timeouter när den piper i träningen men att det finns risk att det bara leder till mer frustration (hos både hund och förare) i längden. För att effektivt fela en hund tycker jag att det ska vara självklart för hunden varför den felade. Innan man kan fela något så ska man ha förstärkt massor av rätt beteende och det ska vara solklart för hunden vad som är rätt. Om jag felar för tidigt leder det ofta till ökad frustration, irritation och fel känsla och jag ser en risk med att det då kan bli så att man bygger in en fel känsla i moment som har fungerat bra innan men som nu kan försämras.

Hon visar i slutet på presentationen en slide med följande på:

Under resans gång har jag lärt känna min hund:
-När kommer pipen?
-Vilken timout och felsignal fungerar bäst?
-Vilka moment framkallar pip?
-Klicker eller inte klicker?
-Extern belöning eller inte?
-Kommandostyrt eller inte?
-Hur fungerar snabba eller stillsamma bollbelöningar?
-Hur tränar jag för att få så lite pip som möjligt?
-Öka frekvensen belöningar för att undvika pip?
-Pip pga frustration?
-Pip pga förväntan?

…och jag tror att just denna slide är huvudet på spiken och det som förklarar att hon fått ner ljudandet. Detta är att jobba förebyggande, tänka igenom sin träning, planera och utvärdera. Inte felsignaler och timeouter som hunden kanske inte förstår för att åtgärda ett symptom på en känsla. Men, detta är bara hur jag tänker och jag tror det finns lika många tankar om detta som det finns tränare med olika erfarenheter. Och det är ju faktiskt det som är lite kul med hundträning ;0)

Två steg fram och ett bak

Det här börjar bli lite av en emotionell bergochdalbana för mig. Vixhen blev klart bättre av antibiotika men nu 5 dagar efteråt så har det gått lite tillbaka. Inte helt och han är långt ifrån så som han har varit men jag märker att det börjar krypa på igen sakta men säkert. Matlusten har minskat, han vill äta massa gräs, magen låter och han fiser och han har varit lite orolig ett par kvällar. Han har enbart fått sitt foder samt lite kycklingkött nu, inget annat på flera veckor. Han har fått kortison i två dagar men det märker jag inget av än. Han får dock väldigt låg dos (5mg/dag). Han känns i det stora hela fortfarande glad och har nog inte direkt ont….men detta är ju som sagt de första milda symptomen och jag vill verkligen inte att det ska bli värre igen. Jag känner att min träningsmotivation och mitt humör är helt kopplat till hur han mår. Lusten försvinner precis lika fort som oron kommer. Hoppas att kortisonet ska göra sitt nu fort, fort.

På rätt väg

”Frukost augusti 2010″

Nu har Vixhen avslutat sin Flagyl-kur. Han har inte kräkts en enda gång, inget blod i avföringen, han är piggare och gladare, har en bättre aptit (vill gärna ha middag men halvsugen på frukost) och har bara ätit gräs ett par gånger. Pratade med vetten idag och han föreslår kortison i 17 dagar i låg dos. Jag har ju varit lite emot kortison men har väl insett att det kanske är bäst att sätta in nu ändå så att vi har större chans att bli av med det hela.  Återigen får bokad korning ge vika pga doping-regler. Frågan är om det blir nån korning. Kan man få dispens om hunden skulle vara över 4 år? Nån som vet? Viktigast är i alla fall att han blir helt bra.

Ett tecken på att han mår bättre är att det har varit ett väldans busande här hemma mellan hundarna. Känns som om det var ett tag sen dom var så lekfulla och busade så mycket med varandra som dom gör nu. Fjodor har ju även fått sin sommarfrisyr och med den så blir han ju mycket valpigare, piggare och busigare. Fjodor har varit på ett strålande humör det senaste…och faktiskt riktigt sugen på att träna lite?!? Han har skött sig jättebra då jag tagit med honom på träningar och han har legat lugn och tyst på sin filt i pauserna då andra tränat eller jag tränat med Vixhen.

I takt med att Vixhen nu har mått bättre så har vi trappat upp träningen. Han känns jättebra och känslan är kanon. Har fått massor av bra råd och tips från Mona Kjernholm så vi har att jobba på. Var på en clinic i tävlingslydnad med Kenth Svartberg i fredags och har sen dess haft en massa tankar kring hundens attityd och känslor inför olika moment och hur man ska jobba med det. Både Fanny och Lena har bloggat om detta ämne och jag tror det finns massor att hämta här. Fanny skriver ” Fundera alltid över känslan först och beteendet sedan.” och det tror jag är huvudet på spiken! Först sen när vi hittat känslan och koppla ihop den med ett moment så kan vi utöka svårigheten för hunden och se om den klarar av att behålla känslan trots att situationen inte är optimal (ovan miljö, fel uppvärmning osv). ”Känslan först” ska i alla fall bli ett ledord för min träning nu ett tag så får vi se vad som händer. Preliminära resultat tyder på väldigt bra effekt ;0)

Sen har vi mängder med detaljer att fila på; lite, lite längre bak i FF, lite längre bak i ingångar, lite snabbare fart i inkallningar, lite långsammare och koncentrerade fjärrskiften, bättre signalkontroll vid svårare störningar (lyssna på första kommandot), mer säkerhet för mitten på rutan, jobba på rutiner innan moment osv. Ju fler detaljer man tränar på desto fler upptäcker man att man behöver träna på! Men jag tycker bara det är kul att småpilla i detaljer ;0)

 

Vår lååånga mag-historie…..

Det börjar vända nu ;0) Han bajsar inte längre blod… men är fortfarande lite kass i magen. Och han börjar helt klart bli piggare och i två dagar har han nu ätit både på morgonen och på eftermiddagen. I förrgår började han t.o.m. tigga efter sin middag som stod på köksbänken…kommer inte ens ihåg senast det hände. Senaste månaderna har han undvikit sin matskål och snarare sprungit i väg då jag satt den på golvet åt honom. Det han får nu är Flagyl, ett antibiotika specifikt för mage/tarm men som även är antiinflammatoriskt och han verkar svara bra på. Vetten menar att fortsätter det att förbättras så här så slipper han kortison. Jag tycker verkligen inte om kortison och blir överlycklig om han slipper. Jag är jätteglad över att han mår bättre men samtidigt så är jag försiktigt positiv, han har ju blivit bättre förr men sen sämre igen efter ett par veckor. Men så bra som han äter nu var det väldigt längesen han gjorde, och inget gräsätande och kräks inget. Jag hoppas, hoppas!!!

Varför har det då blivit så här? Enligt vetten så beror kronisk eosinofil gastrit på en foderöverkänslighet. Det är så gott som alltid ett protein och oftast nöt eller gris, men kan även vara andra protein. Det blödande magsår han fick beror sekundärt på inflammationen. Att han skulle vara känslig mot nöt och/eller gris kan stämma då jag tycker att han mådde nästan som sämst i höstas då han fick färskfoder och att han blivit bättre på det fodret han får nu (RC intestinal baserat på fågel). I nuläget ändrar vi inte fodret (tar en sak i taget) och han får kyckling som belöning vid träning. Vi får se hur det fungerar. Han har förmodligen haft denna känslighet länge, kanske t.o.m. alltid, men nu överstegs nåt tröskelvärde och kroppen reagerade rejält. Inflammationen går i skov med bra och dåliga perioder. Den kan läka av sig själv men man kan behöva en dos antibiotika ibland. I Vixhens fall så hade vetten stor förhoppning om att han skulle kunna bli helt bra, förutsatt han att han inte får i sig det han inte tål i för stora mängder. Jag vågar inte riktigt lita på det än, men inget hade gjort mig lyckligare. Som jag skrivit tidigare (känns som varje inlägg nästan) så har hela 2010 känts knepigt. Jag har känt på mig att något inte stämmer med Vixhen men har inte haft en aning om vad. Har inte vågat träna fullt ut och jag har grunnat en oändligt massa på vad det kan vara. Är så tacksam för att ha fått stöd från vänner som Lena och Catta med råd och tips och att ”Känns det som att något är fel, så är det oftast det” , ”Det här är inte normala Vixhen” och att stå på mig. Har tvekat mycket på om jag varit hundhypokondrisk och övertolkat saker, om jag inbillar mig, om han varit inne i nån form av senare könsmognad osv. Det har ju varit så svårt i och med att det varit i perioder. Han mår sämre, sen mår han bättre osv.

Här kommer en sammanfattning av hur Vixhen varit och mitt grubbleri för den som orkar läsa:

Januari och februari 2010 börjar bra.

I skiftet mars/april så känns han ur form. Han äter mängder med gräs och kräks, vill inte äta. Känns även som han har dålig kondition och han kroknar snabbt vid lek. Han är rastlös inne och pipig. Vill ut, vill in och finner ingen ro. Jag misstänker löptikar då det är ganska likt hur Fjodor var innan kastrering. Har även satt på honom Scalibor men tar av det då jag misstänker att det är halsbandet som gör honom slö. Börjar gå hos Anna på Hund-i-Harmoni för massage och sim. Han är ok i muskler, lite stel här och var, men inget konstigt. Efter jag tagit av Scalibor blir han bättre. Jag drar slutsatsen att det var Scalibor!

Det blir maj och vi fortsätter simma och få massage. Anna säger att han är jättefin i kroppen nu. Jag tycker att han blir sämre igen, är trött och känns helt ur form. Vi har även börjat agility-kurs. Vad jag märker nu med är beteende-förändringar. Vixhen börjar bli sur och grinig och reaktiv ute. Han kan göra utfall mot både hundar eller andra saker som plastpåsar och skräp på promenaderna. Han går med korta konstiga steg och ser spänd ut i kroppen samtidigt som han ser stressad ut och verkar söka efter saker att agera mot. Detta är inte alls likt honom då han i normala fall är en cool kille som är lugn och sansad. Han brukar inte bry sig inte så mycket om saker och står med alla tassar på jorden. Börjar även nu med färskfoder då han inte vill äta, vill inte heller äta färskfoder. Maj avslutas med att jag går med vovvarna till vetten och får konstaterat att båda har en halsinfektion. Jag drar slutsatsen att det var pga halsen som han varit knepig.

I juni så tar jag ett borreliaprov på Vixhen som är negativt. Tycker att han mår bättre och sätter igång att träna lite mer. Anmäler till start i KL3. Återigen så börjar han må sämre, han äter gräs, är trött, kräks, vill inte äta. Träningen känns inte bra och både han och jag är omotiverade.

I juli så tävlar vi i alla fall och det går som väntat, inte alls. Jag misstänker att han kanske är för varm i värmen och rakar ner honom. Han verkar tycka att det är skönt men inga stora förändringar. Jag avanmäler resterande tävlingar och vi tar lite lugnt med träningen.

I augusti så åker vi på privatträning hos Mona Kjernholm och jag blir jättepeppad på träningen. Vixhen fortsätter med att simma men mår ändå inte helt bra. Vissa dagar är bättre än andra.

I september börjar vi en kurs i IPO-räddningssök. Han känns mycket bättre och äter lite mer. Har bytt till annat färskfoder. Men det varar inte länge. Nu börjar hans mage föra rejält liv, den knorrar och låter och han fiser mycket. Slutar äta, blir sur, trött osv. På en träning så går jag bara med honom i koppel över planen och helt plötsligt så bara blir han jätterädd. Han hukar och försöker fly och tittar sig skräckslaget runt omkring. Har ALDRIG sätt honom rädd förut. Om han blir skrämd så agerar han snarare med hot. Han burrar upp sig och kan skälla osv men aldrig att han blir så låg. När han inte kan fly (han sitter i koppel) så försöker han klättra på mig som för att säga ”ta mig här ifrån, vad händer?”. Jag blir väldigt orolig och han drar mig till bilen och vill hoppa in. Han tar ej leksak eller godis. Jag är helt oförstående??? Vad hände??? Det var inga ljud, inget speciellt hände men han blev bara jätterädd. Efter nån timma är han normal igen och vi åker hem. Nästa dag händer samma sak på morgon-promenaden hemma, senare på dagen hemma inomhus. Jag ringer vetten igen för att ta borreliaprov igen. Innan vi går in till vetten tar i en promenad i stadsmiljön och det sker igen. En vecka går och provet är negativt och han har inte haft några fler rädslo-attacker. Vetten säger att det ”Låter som förstadie till epilepsi med tanke på vilken ras han tillhör”…och min värld rasar fullkomligt samman! Hon menar att jag ska avvakta och se vad som händer och att han ska ta det lugnt. Jag börjar att övertolka allt han gör och oroar mig till tusen. Avbokar anmäld korning och hoppar av sök-kurs.

I oktober så blir han lite bättre igen för att sen bli sämre. Igen misstänker jag löptikar. Nu i efterhand har jag testat honom med löptikar i olika scenarion och det är inte nåt problem. Visst, platsliggning där löptik suttit innan funkar inte, (det ska nosas) men det är helt normalt och en träningssak. Flyttar vi bara till en annan plats är det inga problem. Ingen stress han tar med sig därifrån! Grunnar massvis på vad som är fel. Börjar starkt tvivla på epilepsi-spåret.

I november så får vi tid till ny veterinär som påpekar att han sett såna här rädslo-attacker hos hundar förr. T.o.m. så illa att de tillfälligt blivit förlamade i bakdelen. Det beror på smärta från gasfickor i tarmen och hundarna fattar inte vad det är som gör så ont och försöker tolka omvärlden för att hitta orsaken. Han frågar om han har problem med avföring osv. Han har hittills varit bra i magen men jag berättar om han övriga problem med kräkningar, matvägran och gräsätande. Han menar att så här ska det inte vara och att han tror att problemen beror på magen/tarmen. Vi byter foder och är restriktiva med vad jag ger i belöning. Äntligen känns det som vi fått något vettigt svar och nånstans att börja nysta.

December känns bättre men hans matlust inge vidare, han äter gräs och kräks. Bra perioder varvas med lite sämre under januari. Han får börja med Losec. I februari märker jag att han blir tröttare och tröttare, vill bara sova och är inte riktigt med. Att han ändå sköter sig så bra på träning tycker det är jätteroligt är en gåta nu i efterhand. Han matvägrar helt och börjar kräkas mer. Han kräks upp det han äter och blir jättedålig i magen, är superspänd i kroppen och går med korta konstiga steg och är stressad på promenaden. Till slut börjar han bajsa mycket blod! Vi har den senaste tiden gjort flera besök hos vetten, tagit alla möjliga blodprov, gjort gastroskopi och röntgat mage och tarm och vi har äntligen hittat problemet.

Jag hoppas såååå att han ska få må bra nu och jag är så glad att jag inte gav upp utan att jag höll fast vid min magkänsla. Och när jag nu tänker på allt han faktiskt gjort och ställt upp på trots att han har haft så ont så känns det som att jag har en fantastisk underbar hund och han är värd allt det bästa i världen. Min coola lilla kille som alltid annars är så glad och vill så mycket!

 

Min älskling mår inte bra

Det går troll i att jag skriver här att Vixhen mår bra. Strax efter att jag skrivit förra inlägget så började han må sämre. Kräkas, äta gräs, matvägra och dålig i magen. Gastroskopi har nu gjorts och han har kronisk eosinofil gastrit, dvs inflammation i mage och tarm. Just nu mår han inte alls bra och idag så började han bajsa mörkrött blod. Vetten misstänker blödande magsår men vi ska avvakta till måndag. Mitt hjärta brister när min älskling mår så här. Jag skiter i allt vad som rör träning och tävling och vill bara att han ska vara glad och må bra och slippa ha ont. Han är inte värd att må så här min lilla solstråle som alltid ställer upp på allt.

Det där med kedjor…

Hej där, nån kvar därute som läser? Världens sämsta bloggare tänkte göra ett inlägg ;0) Sitter omgiven av med burkar av Ipren, nässprej och mängder av snytpapper och tycker lite synd om mig. Är inne på vecka två av feber och förkylning och tycker att det börjar bli hyffsat tjatigt och långtråkigt att må såhär. Och vovvarna har fått nöja sig med kortare långsam-promenader samt lite detalj-träning inomhus. Det dåliga samvetet är stort. Så, nog med självömkan!

Vixhen har i alla fall mått kanon det senaste. Han är en liten glad skit som han brukar. Han har även fått gå hos Annika Falkenberg nu några gånger. Han är rejält musklad och bra musklad men lite stel här och där som man blir när man är en hoppig och galen kille. Inga konstigheter men jag får vara bättre på att massera och på upp och nervarvning. Vi har ju även börjat kurs som ska gå nu under våren hos Mona Kjernholm. Jag tycker verkligen om hennes tänk och ödmjuka inställning till hundträning. Fokus på kursen ligger på tävlingsträning, kedjor, gruppmoment och en mindre bit på ren detaljträning. Passar oss utmärkt! Jag är jättenöjd med Vixhens attityd. Speciellt första träffen då vi faktiskt inte tränat tävlingsmässigt på ny plats med nya hundar sen i höstas. Han tyckte det var jätteroligt och hade en härlig attityd och fokus. Sen blev det lite detaljfel men det tar jag gärna ;0)

Ett av mina mål med den här kursen är att jag ska lära mig att älska träna kedjor. Har ju haft ett inre motstånd här och det beror till stor del på att jag inte har varit klar över hur jag vill ha det. Detta har gjort att jag har strulat en del och ändrat kriterier. Tex hur ska jag göra i en kedja om attityden är rätt men det blir ett detaljfel? Hur ofta ska jag köra ”säkra moment” som typ alltid fungerar och hur ofta ska jag köra osäkrare moment? Vilka detaljfel ska jag släppa igenom och när ska jag tex ge ett dk istället? Ska jag ge dk över huvud taget i en kedja, jag vill ju få det rätt på första försöket? Osv… Och nu känns det äntligen som att jag har en klar bild över hur jag ska göra. Och med det har jag fått en hund som fungerar otroligt mycket bättre i kedjeträningen. Jag har ju tolkat det som att Vixhen behöver tränas i uthållighet men så verkar inte alls vara fallet utan det är matte som behöver tränas i tydlighet. För oss så fungerar följande bäst:

1. Kedjor är ett test på hur bra detaljerna är.
Att bara se kedjor som ett tillfälle att få information om vad som bör detaljtränas den närmsta tiden. Inte lägga en massa prestationskrav bakom utan se det som positiv information. ”Jaha, han tränger i fria följet. Vilken bra information, då vet jag vad vi behöver träna mer på!”

2. Till absolut största delen köra detaljer som är säkra.
Jag ska vara så gott som säker på att detaljerna kommer att fungera då jag kör dem i kedjor. Sen kan jag lägga in en detalj som kan vara osäker bara för att testa. Kedjor ska kännas lätt för Vixhen. Jag vill att han ska ha en känsla av att detta klarar han galant och detta är roligt.

3. Inte fela eller avbryta för detaljfel
Blir det detaljfel så gör en notering i huvudet bara och fortsätt. Se det som att jag får information om fortsatt träning. Det är mitt ansvar att se till att det inte ska bli flera detaljfel i en kedja genom att bara inkludera detaljer som är relativt säkra. Jag får efteråt gå och banka huvudet i väggen då jag genom att låta honom gå vidare efter ett detaljfel faktiskt säger åt honom att det han gjorde var rätt. Nästa gång hoppas jag att jag har lärt mig en läxa och inte gör om det innan detaljen är betydligt säkrare.

4. Enbart avbryta kedjor för seriöst attitydfel.
Tex om han skulle lämna mig på planen eller pinka osv. Har visserligen aldrig hänt, men skulle det hända så ska jag bara lugnt avbryta och inte lägga nåt värde i det. Se det som att träning är något jag erbjuder min hund och inte nåt jag kräver. Vill hunden inte så behöver den inte! Borde dock i så fall ta mig en funderare efteråt varför det blev så.

5. Ge tävlingsmässiga dk om det skulle behövas
Här har jag förut inte gett dk då jag inte vill att han ska vänja sig vid dk utan jag vill att han ska göra rätt på första försöket. Fick bra input från Mona där hon menade att det är i första hand för min del som jag måste träna i att göra dk, omdirigeringar osv. Om jag aldrig det på träning så kommer det inte fungera på tävling för jag kommer inte att reagera tillräckligt snabbt och bekvämt. Och då förlora viktiga poäng. Detta är faktiskt precis vad som hände en gång på tävling. Vid rutan så sprang Vixhen en gång och ställde sig ett par meter höger om rutan då där var en ljus fläck i gräset (såg ut som en target). Jag bara stod och visste inte vad jag skulle göra. Tiden gick och jag sa i inget. Sen sa TL ”momentet avslutat” och vi nollade. Såg att fler hundar efter mig sprang till samma fläck men deras (mer vakna!!) förare dirigerade om och fick i alla fall några poäng. Så vistt behöver jag träna på det. Slutsats är att jag i kedjor ska ge tävlingsmässiga dk om det behövs. Men sen träna detaljen.

6. Använda min fantasi bättre på vad man kan inkludera i kedjor
Det behöver inte vara tävlingsmoment. Inkludera trix och andra detaljer. Vikten är inte vad vi gör utan hur länge vi gör det.

Detta var några av mina slutsatser om vad som fungerar för oss i kedjeträningen. Och jag tror bestämt att jag börjar tycka om att träna kedjor ;0)

 

 

Nytt år och ny layout

Har ju varit en sopa på att uppdatera bloggen och tänkte att om jag byter layout så kanske jag blir mer motiverad ;0)
Vad har då hänt sen sist? Nyår tillbringades hemma hos oss med fest och middag för 20 pers. Har ju blivit lite av en tradition då jag vill vara i hemmamiljö då Fjodor är berörd av smällarna. Nyår gick jättebra. Fjodor fick lite lugnande och Vixhen bryr sig inte ett skvatt att det smäller. Och jag var jättestolt över dom som kunde sköta sig så fint bland alla människor, barn, leksaker och stök. Fjodor kan ju orsaka en del barngråt ihop med ”Haaaan tooog miiiin naaaalle, snyft” och en glad, svansviftande Fjodor brevid med sönder-dregglad nalle i munnen. Men inte i år. Duktigaste isbjörnen! Vixhen däremot kan ibland tycka att barn som springer fort-fort ska stoppas och det görs bäst genom först en tackling bakifrån och sen då dom stannat (läs trillat) så ska dom attackeras med pusskalas i ansiktet. Men han var så lugn och fin med barnen så.

Värre har det varit för Fjodor efter nyår. Varje dag i två veckor efter nyår så smälldes det smällare. Vet att denna debatt är uttjatad men jag förstår inte syftet med att smälla så. Nyår är inga problem och jag kan förbereda min hund, men varenda j-a dag efteråt gör Fjodor till ett nervvrak.

Och så har jag börjat nytt jobb. Känns jätteroligt. Konstigt att man kan få mer energi av att jobba. Nackdelen är väl att det inte blir riktigt lika mycket tid till hundträning på vardagarna och speciellt inte i dagsljus. Har ingen upplyst plan i närheten och det är glashalt överallt, så det blir lite inomhusträning istället. Och så har vi kört en del hårda spår det senast. I helgen så spårade jag och Lena i Sandö Hamn. Vixhen fick ett kombinerat asfalt/is spår runt båtarna som låg på land. Lite svårt var det för det gick folk där och även i hans spår men jag tyckte han löste det bra. Tog vinklarna/svängarna men missade lite på slutet (han blev nog trött). Jag måste dock lära mig att lita på att han gör rätt i och med att jag tydligen har bygdens sämsta minne om vart jag lägger mitt spår. Två gånger var jag övertygad om att spåret vinklade av då han bara tuffade på framåt. Jag stannade och höll emot lite i linan men han propsade på. Jag följde efter och tänkte ”Ja, då följer jag väl dig då så får du se att det blir fel” och kom på etfter ett tag att han faktiskt gjort rätt. Det kan nog bli spårhund av honom ändå och jag tar tillbaka mitt uttalande om honom som spår-analfabet ;0)

Vixhen har mått prima och varit glad som en solstråle det senaste…tills för drygt en vecka sen. Då börjades det igen. Pipande, gnällande, vill ut, vill in, rastlös, vägrar äta totalt, försöker krypa under skinnet på oss, bubblar i magen m.m. I stort sett alla problem vi bottats med under förra året. Jag börjar genast analysera vilka tikar som löper i området, men det finns inga just nu vad jag vet. Efter tips från Lena så testar jag att ge Losec och redan nästa dag så äter han båda målen mat, inget pipande, lugn och glad. Kan det vara så att det aldrig har varit problem med löptikar, att han helt enkelt har haft ont i magen och jag tolkat det som löptiksstress pga det var så (typ) som Fjodor var innan kastrering? Vixhen har ju tränat och varit bland löptikar innan och det har inte varit några problem. Visst vill han hälsa och nosa (han e ju hund) men håller vi oss några meter ifrån så har det varit ok. Stackaren har (bara) haft ont i magen och det verkar som att jag kan förebygga det med att ge specialfoder och tänka på att bara ge ”rena” produkter som godisbelöningar. En hint om att så är fallet är att både jag och David har märkt att det enda sättet att få honom lugnare när han håller på att pipa och vara så rastlös är att klappa honom på magen ;0) Sötnos!

Det blev ett långt inlägg men så blir det när det blir glest mellan dom!