Ett litet liv

Det är det som det känns att Lio fick. Ett alldeles för kort, litet liv!
Lio kom in i vårt liv som en stormvind och vände helt upp-och-ner på min tillvaro. Och så bara hon försvann plötsligt och lämnade ett stort tomrum efter sig. Ibland kan jag tänka att hon var satt i mitt liv för att lära mig något. Om ödmjukhet, om tillit och framför allt om känslor. Lio var en hund som bar alla sina känslor utanpå, och många känslor fanns det. En vän sa alltid att ”Lio är en ärlig hund”. Med det menade hon att Lio alltid visade vad hon kände, hon försökte aldrig dölja något. Och det stämmer! Var Lio glad syntes det på hennes vigglande kropp, glada svans och leende ansikte. Var hon upprörd både syntes det och hörde det tydligt. Samma när hon var rädd, orolig, uttråkad, trött…hon var väldigt lätt att läsa.

Och vilken resa vi har gjort och vad mycket jag lärt mig längs vägen. Hon var ingen lätt valp eller hund. Hon visade tidigt många rädslor, hon var svår att få kontakt med och hon utåtagerade mycket. Hon tyckte vardagen var otroligt jobbig och löste det oftast genom att dra för skygglapparna…och springa. Springa fort dit nosen pekade. Hon sprang aldrig till något, hon sprang från. Vad sprang hon från? Ingen aning faktiskt. Sina rädslor kanske, kanske för att det bara kändes bra att springa och bland undrar jag..kanske pga smärtor?

Lio var hunden som inte alls fungerade som mina tidigare hundar, mitt träningssätt fick jag skrynkla ihop och slänga och helt börja om och hitta vårt egna sätt att kommunicera. De första åren handlade bara om att hitta rätt känslor i olika situationer och nästan ingenting annat som lydnadsdetaljer eller så. Och sakta men säkert så lyckades vi hitta en fin kommunikation både i vardagen och träningen. Det var kämpigt emellanåt men så vansinnigt lycklig jag blev då något helt plötsligt fungerade som jag aldrig trodde skulle fungera. Som först gången hon spontant tog kontakt med mig på en promenad, nosade ute på promenad, kunde ta belöning på något annat ställe än på tomten och vilja ha mer, kunde gå lugnt vid min sida, kunde klara av att träna i en ny miljö, kunde ligga plats bland okända hundar utan att vara orolig…ja listan kan göras hur lång som helst.

Jag har sagt innan att Lio var en hund som sänker ens självförtroende i träningen då man fick kämpa med precis allt. Men det stämmer inte alls, Lio har verkligen höjt mitt självförtroende när det gäller hundträning för jag lyckades verkligen vända så många av hennes svagheter och ändra hennes känslor. Till att hon nu var en glad fokuserad hund med mycket större självförtroende, mindre och hanterbara rädslor, en hund som litade på mig och ville vara ett team med mig.

2019 var tänkt att bli vårat tävlingsår, planen var att sätta igång rejält för nu kunde hon komma ut i en ny miljö med olika hundar och bara vara glad och peppig och tycka det var jätteroligt. Jag litade på att hon stannade hos mig och vi gjorde framsteg varje träningspass. Allt kändes bara så bra och roligt. För en riktig liten arbetsmaskin var hon, älskade allt som hade med jobb att göra. Hon sa glatt javisst till allt jag föreslog som lydnad, spår, vallning, agility, drag, SUP, nosework, åka båt, springa….det vara bara det att omständigheterna runt omkring ofta blev för jobbiga.

Och sen var det slut! Från ena sekunden då hon glatt skutta runt på tomten och snokade efter vart koltrastarna varit…till att skrika till och vara förlamad i halva kroppen. Känns så otroligt tomt utan henne för hon var en hund som tog stor plats både här hemma men även i hjärtat. När nåt sånt här händer så slår det en vad som är viktigt egentligen. Och det är inte träningen och lydnadsden, utan det man saknar är Lio som personlighet och att bara ha henne hos mig. Hennes gosiga nos som alltid skulle upp i ansiktet, hennes glada viggliga kropp när man kom hem, hennes tusen olika små ljud, hennes vänlighet, hennes busighet när hon hade tråkigt och ville hitta på något, hennes energi och livsglädje, hennes uttrycksfulla blickar, hennes mjuka kropp mot min på natten…ja listan kan göras hur lång som helst. Ja älskade verkligen henne oändligt mycket. Vissa säger att de hundar man har det kämpigast med är dom som fastnar hårdast i hjärtat. Och så kan det nog vara.
Det var inte tänk att bli så här, planen var att vi skulle få roliga år nu med massa kul aktiviteter och hon skulle till slut få bli en grå gammal tant här hemma med bestämda åsikter om ditt och datt.

Jag försöker tvinga mina tankar att inte gå till dom sista två dygnen som var vidriga då Lio låg på Blå Stjärnan och vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Försöker istället tänka på alla roliga och fina minnen med henne. För det finns massor av dom. Som hur hon njöt av att vara vid havet både på båten och paddle-boarden, älskade att springa fort som en gasell i vinden, gosade in sig som en svart liten boll med nosen under svansen när hon var trött, blev så där viggligt glad när hon kände doften hörde eller såg nån av våra träningsvänner, allt tålamod hon hade med mig när jag försökte lära mig agility, hennes glädje i träning, hennes stolthet när hon vågat nåt hon inte vågat från början, hennes gosiga nos och att hon alltid ville mysa med den mot mitt ansikte, alla kurser och träningar vi varit på, fjällvandringar och turer.

Saknar henne så vansinnigt mycket. Vissa dagar är bättre än andra och det är så det är med sorg antar jag. Vi pratar mycket om henne och minns Lio-historier. Ibland känns det som att hon aldrig varit borta utan bara ligger i rummet bredvid och snart kommer skutta fram och vilja hitta på något. Ibland känns det som att hon varit borta en evighet. Konstigt det där.

Älskade lilla Super-Lio, jag kommer aldrig att glömma dig!!!

En rehabsommar

Denna sommaren har av olika orsaker (både hundiga och inte-hundiga) varit en riktigt jobbig sommar och inte alls vad jag hade önskat.

Men, en sak som verkar gå bra är i alla fall Vixhens rehab! Från att ha varit ganska så svag och svajig efter operationen känns han mycket stabilare nu så här 11 veckor efter op.
Vi går till Blå Stjärnan på rehab varje vecka med vattentrask, laser och massage. Utöver det så får han även massage och laser av Anna på Hund i Harmoni…och massage av mig hemma. Vi traskar även lite i havet här hemma nu när det är så härligt väder.

Han rör sig fint i vattentrasken och lyfter båda benen bra. Han går inte så länge än och han blir ju fort trött då han tappat massor med muskler och kondition efter operationen.

Han får nu gå 40 minuter koppelpromenad 2 ggr per dag i skritt och långsam trav. Känns så härligt att han får komma ut lite mer 🙂 Han får även gå kavaletti, slalom mellan pinnar och olika balans- och stabilitetsövningar. Dessa övningar har verkligen gått frammåt då han några veckor efter op knappt klarade nånting.

Övningar för bakdelen

Övningar för framdelen

Det har varit några bakslag med överansträngning och nerver som reagerat lite men det har gått över fort. Jag är otroligt uppmärksam på honom och ser till att han tar det väldigt försiktigt. Men det är svårt det här och Vixhen har varit så hårt hållen länge nu att han börjar bli ganska frustrerad. Och det förstår jag.
Dom sa att de första 6-8 veckorna efter op skulle vara jobbigast när han var tvungen att bo i en komposthage och bara fick komma ut för att göra ifrån sig. Men, jag tycker det var lättare för då hade han ondare, var tröttare och åt morfinbaserad medicin så han var ganska lullig. Han ville mest sova då. Men nu har han en massa energi som han inte får utlopp för…än! Han vill så mycket men får inte, för jag stoppar honom. Men han får inte röra sig som han vill än, målet är att han ska det men inte just nu.
Jag försöker ta med honom så att han får lite olika miljöer. Han har varit med lite på båten. Det blir dock en hel del pyssel med att lyfta av och på och se till att han är stilla.
Och vi tog ett par dagar i skåne. Det var jättefint och han fick vara med och doppa sig lite i havet och vara med och strosa runt och sitta på uteserveringar.
Men det är ju inte riktigt vad han vill. Han vill rusa på stränderna och simma och springa i skogen osv. Jag har ju alltid tyckt att Vixhen är en cool och lättsam hund i vardagen men nu ser jag skymtar av den hund han kunnat vara om han inte fått utlopp för det fysiska och få träna. Många olater har han lagt sig till med under de här månaderna. Men jag förstår att han blir frustrerad. Det kommer att bli bättre.

Men han känns glad och har inte ont. Han rör sig bra och haltar inte. Lite spänd och svag i olika muskler och dålig kondis men det jobbar vi upp igen. Vi ökar långsamt träningen för att slippa bakslag och som det känns just nu så känns det som att det här kommer att ordna sig.
Så, ”vanlig” hundträning har varit obefintlig i sommar…så även för Lio. Ibland blir ju livet inte som man planerat och man får göra så gott man kan för att till slut så vänder det och blir bättre igen!

Min allra finaste Fjodor har lämnat oss

Dagen som jag aldrig ville vara med om, som jag fasat för och drömt mardrömmar har nu inträffat. På eftermiddagen den 19 juli fick min finaste vän somna in. Jag har svårt att beskriva mina känslor just nu och känner mig bara så ledsen och tom. Sorgen gör fysiskt ont i kroppen och jag saknar honom nåt vansinnigt.

Det gick snabbt på slutet. Det vara bara 10 veckor sen jag märkte att hans analsäckar var lite stora. Han var nu påverkad hela han på flera sätt och jag visste att det bara fanns en utgång. Jag satt länge ute i trädgården med Fjodor vid min sida och telefonen i handen innan jag lyckades hitta styrkan att ringa det mest vedervärdiga telefonsamtal man kan göra. Samtalet om jag måste låta min vän få vandra vidare.

Den sista tiden spenderade jag så mycket som möjligt med honom. Han fick äta det han ville, göra det han ville och fick all min kärlek. Men jag såg i hans ögon hela tiden att han inte alls mådde bra.

Jag vill aldrig glömma hur hans päls känns mot mitt ansikte, hur mjuka och goa hans öron är, hans doft, hans kloka och snälla bruna ögon och hans lugna andning när han ligger tätt nära mig.
Han har betytt så otroligt mycket för mig. Han kom till mig under en otroligt jobbig tid då jag faktiskt var övertygad om att jag aldrig skulle behöva uppleva hans bortgång. Trodde det var jag som skulle gå först. Han fick mig att tänka på annat, att ha roligt, att träffa massor med fina vänner och att uppleva roliga och galna upptåg. Jag är så otroligt tacksam för att jag har fått ha honom i mitt liv. Min finaste, finaste isbjörn.

Jag, David och mamma och pappa var med honom när han fick somna in. Han var så glad att pappa var där, han älskar pappa mest av alla. Jag låg ner på golvet hos honom hela tiden medan jag pratade med honom och höll om honom. Det hela gick lugnt men fan vad ont det gör i själen.
Här hemma känns det så tomt och jag har ingen som ligger vid min sida och vill bli klappad längre.

Fjodor var en genomsnäll vovve som tog mycket plats. Han såg till att han blev både sedd och hörd. Därför känns det extra tyst och tomt.

Vi har gjort så många roliga saker ihop och jag kan inte skriva om allt men här kommer lite bilder från gånger som Fjodor varit riktigt nöjd med livet.
”Jag älskar dig min finaste vän och jag kommer aldrig nånsin att glömma dig. Kommer sakna dig för alltid.”

Återbesök

Härom dagen var det dags för Vixhens återbesök hos Blå Stjärnan. Det har då gått 2 veckor sen operationen. Besöket var bara var bokat till fysioterapeuten för koll samt stygntagning men när jag kom dit så var ortopeden som opererat honom där samt hela teamet för Djursjukhuset. Dom ville följa Vixhen och hur det går för honom. Det var ju bra för då fick vi åter igen en rejäl genomgång och koll av ortopeden.

Han tyckte att Vixhen rörde sig bra. Precis som förväntat så nära efter operation. Han gjorde även neurologisk undersökning som var utan anmärkningar. Man vet ju inte än hur allt kommer att bli till slut men än så länge ser allt ok ut.

Vixhen ska gå på smärtstillande i nån vecka till men ska fortsätta vila och hålla sig stilla flera veckor. Vi kan lååångsamt trappa upp så att han efter 4-6 veckor ska få ta 10 min koppelpromenader. Vi har även fått några stabilitetsövningar samt cavalettiövningar att göra dagligen.

Jag tycker han känns bra. Han rör sig ju lite stelt men det är väl så just nu. Jag tror även att han tycker att livet blivit lite konstigt och tycker det är märkligt att bara gå på tomtan och göra ifrån sig. Men han tar det ändå bra. Nu börjar såret att klia mycket med för det börjar läka ordentligt nu. Han vill gärna rulla sig för att klia men jag tror inte det är en bra rörelse för honom att göra just nu. Men ändå positivt att han vill rulla sig, det borde ju betyda att han inte har så ont.

Så här rör han sig idag:

Vixhens operation

Ja, det var alltså inte artros som varit orsaken till Vixhens hältor och smärta det senaste. Han fortsatte att ha ont och blev blockhalt till och från på vänster bakben. Han var stressad, orolig, ville bara stå i badrummet och flåsa och var rädd för olika ljud och även för rädd för Lio.
Jag upptäckte även en senskada på två tår på det benet och trodde att det kunde vara orsaken.
Beställde ny tid till ortopeden på Blå stjärnan.

Nu, en grundligare genomgång (fick tydligen inte en ortoped sist då hon var sjuk utan en vanlig veterinär). Han säger sen att han misstänker L7S1 och ska göra en manöver som är speciell för detta och då gör ont. Och Vixhen som aldrig brukar skrika skrek till så det ekade i rummet…och mitt blod frös till is!

Han blev kvar för en CT-röntgen och på eftermiddagen kom svaret: rejält diskbråck i L7S1 med mer än 50% förträngning av centralkanalen där alla nerver går. Han borde uppvisa mer symptom än han gör och det är bara en tidsfråga tills fler neurologiska symtom (än smärta, ischias) uppvisas.
Han måste opereras!!!

Jag blir helt förstörd och så otroligt ledsen. Ska vi klara av det här?

Operationstid bokas men tyvärr så dröjer det ganska länge innan dom har tid. Känns jättejobbigt då dom samtidigt sagt att det kan när som helst förvärras med tanke på storleken på förträngningen med symptom som förlamning, inkontinens osv. Men vad kan man göra, bara att vänta…

Sen efter ett par dagar ringer kirurgen Gustaf Svensson och meddelar att dom har en tid snart om jag kan tänka mig att vara med i Djursjukhuset som ska filma den dagen. Är ju inte så förtjust i det men för en tidigare operationstid gör jag precis vad som helst!

Dagarna vi väntade på operationen var låånga och jobbiga men till slut kom dagen.

”Vixhen utanför Blå Stjärnan innan operationen”

Och så här i efterhand kändes det helt ok med att Djursjukhuset spelade in för det innebar att vi fick två hela timmar med kirurgen innan och fick massor av tid att ställa alla möjliga frågor. Vi satt även och tittade igenom bilderna från CT och där kunde jag verkligen se att det var ett stort diskbråck. Jag tyckte nog det såg ut som mer än 80% av nervkanalen var ihopträngd 😦 Disken buktade även ut extra mycket till vänster och tryckte rejält på ischiasnerven och det är därför han har haft så ont i vänsterbenet. Så, det fanns inget annat alternativ än operation.

Jag lämnade honom där och åkte hem!

Är även så otroligt glad och tacksam över fantastiska vänner som Catta och Lena som hjälpt till att ta hand om Lio (och mig) under den här tiden. Och även att jag har Anna som svarar på alla mina frågor och stöttar och peppar!

Hämtade sen upp Lio hos Catta och sen började en lång väntan på att dom skulle ringa efter operationen. Fina Lena kom förbi och höll mig sällskap under väntan. Dom ringde till slut och meddelade att operationen var gjord, inga konstigheter hände och att han vaknat upp. Dom skulle ringa igen dagen efter. Kändes så otroligt bra!

Dom hade borrat upp ett hål i taket på ryggkotan för att minska trycket, tagit bort disken (eller del av) som buktade samt borrat upp ett hål i kotan på vänster sida. Ganska stor operation blev det.
”Borrat hål i ryggkotan”

Dagen efter ringde dom och sa att jag fick hämta honom! Så skönt att han fick komma hem så fort! Dom sa att han varit ganska stressad och dom trodde han skulle få det bättre hemma än där.

Det var en ganska vinglig och orolig kille jag hämtade. Han tjöt och kändes ganska borta i huvudet. Och hade ett stort sår på ryggen med ett förband över. Stackars killen!

Vi fick in honom i bilen och så fort vi hade åkte en stund så tystnade han och bara gjorde några småljud. När vi kommit hem var han helt tyst.

Hade gjort i ordning en liten hage på nedervåningen där han ska få vara. Och jag, då jag har en madrass till mig med där. Han måste vara absolut stilla (förutom att snabbt kissa och bajsa på tomten) i 6-8 veckor innan rehab kan börja så smått.
”Så här sover vi just nu”

Första dygnet mådde han ganska illa och kräktes en hel del. Ville inte heller äta. Berodde nog på narkosen. Sen åt han och mådde inte lika illa. Men han var stressad, hade ont och sov inte. Ville inte stå upp och var otroligt vinglig.

”Trött Vixhen första dygnet”

Ringde Blå Stjärnan och veterinären sa att han inte skulle ha så ont. Det var inte bra, det kan i värsta fall sätta sig och bli kroniskt. Fick åka in och få nya smärtstillande som fungerade betydligt bättre.

Nu idag har det gått två veckor. Han gör lite framsteg hela tiden. Inte lika vinglig längre, såret läker fint. Han sover hela nätterna och är inte orolig och stressad. Han har börjat vifta på svansen, han har börjat sträcka på sig i buga, han har börjat lyfta högerbenet när han kissar (först lyfte han bara vänsterben och ville inte stödja på det). Kan även märka att han börjar bli rastlös och vill ut ur sin hage, men det är ju ett bra tecken tänker jag.

”Får jag komma ut snart?”

Har även kunnat minska smärtstillande lite nu med. Har även inskaffat en ”mark-krok” så att han kan få ligga ute lite i skuggan när det är fint väder.

”Vilar i skuggan”

Imorgon ska vi på första återbesöken till sjukgymnasten på Blå Stjärnan och ta stygnen (tror jag).

Det har varit (och kommer vara) en jobbig tid och jag är helt fast här hemma tills David kommer och kan lösa av mig. Men det är det värt bara han blir bättre!

Planer och träning av Lio Ligist

Efter en turbulent tid börjar det kännas lite bättre. Tror det kan bero på att jag har lite planer nu för alla vovvar. Vet inte vad som kommer hända i framtiden men just nu har jag i alla fall planer att hålla mig till. Gäller ju främst Fjodor och Vixhen. Fjodor: Vi avvaktar lite just nu. Efter att vi var hos distriktsveterinären sist så kändes det som att vi i stort sett bara hade ett alternativ. Att låta honom somna. Men efter en dag på Blå Stjärnan kändes det lite bättre. Vet fortfarande inte om tumörerna är elakartade eller godartade (trots nålsticksbiopsi, ultraljud och röntgen). Vissa saker tyder på det ena och andra saker på det andra. Just nu får han lite laxerande och jag håller på att byta foder så det ska bli lättare för honom. Han mår bra och är glad men kan ha lite problem med att bajsa om han är lite hårdare i magen. Skulle han få mycket mer problem så har jag bestämt att vi testar med en operation. Men skulle det vara en elakartad tumör så vill jag inte operera då den i så fall är en riktigt elak en och med all säkerhet redan spritt sig. Inte operation för att sen få ont och somna in ändå. Just nu hoppas jag att vi kan köra så här och slippa operation!

Foto: Tessan
Vixhen: Även här kändes det helt hopplöst. Men efter att ha fått lite laserbehandlingar och massage av Anna på Hund i Harmoni (och vila) så känns även han mycket bättre. Är så otroligt tacksam för Anna som svarar på alla mina frågor och lugnar mig. Vi har även en tid hos ortopeden på Blå Stjärnan på måndag. Känns som vi har en plan hur vi kan göra med detta nu. Rehab, sim och behandlingar hos Anna. Ordentliga uppvärmningar, lite ökad kortison, glukosamin, inga galna rus med andra hundar osv så tror jag att vi kanske kan hålla det här smärtfritt för honom (nu i alla fall). Så, det blir väl en del spårande för honom nu framöver då det är en lugnare aktivitet. Ska även ta och träna in ett schysst fotgående på högersidan…bara för att 🙂 Och så kanske jag ska gå med på pappas tjat och böner om att träna honom i kantarellsök. Vixhen är ju så lätt att ha med sig överallt och perfekt för pappa att ta med sig i skogen. Det blir en tidig pensionering från seriös träning av Vixhen helt enkelt, men jag hoppas, hoppas, hoppas att han ska få kunna vara med och göra det han vill och klarar länge till. Vägrar tänka i andra banor just nu!
Foto: Lena
Och Lio då? Jo, hon känns väldigt stabil och behaglig just nu. Visst har hon massor med saker som hon har svårt för men inget som jag är orolig för och som jag inte tror ska gå fint med lite träning och mognad. Och sen så har jag ju nästa glömt av hur det är att träna en frisk hund. Att träningen hela tiden går lite framåt och inte upp och ner som en jojo.

Vi fokuserar mest på vardagssaker och att få träningssituationen att fungera. Vill investera en hel del tid här lägga bra grunder så att det bara är att köra sen…förhoppningsvis 🙂 Så, hon kan inte så mycket lydnadsdetaljer eller så men det vi jobbar på är tex:

Bygga värde för godisbelöningar: Hon gillar godis och sin mat men ute i svårare miljöer/störningar så är godis inte så intressant. Men lek funkar så jag använder mig av det och annat. Hon måsta ta godis innan lek, innan vi gå ut, innan hon får hälsa och i träning osv. Jag vill/måste kunna ha fungerande och lugna godisbelöningar i framtiden. Det går bättre och bättre.

Vardagsinkallningar: Hon kommer fint i träningssituationer men i vardagssituationer och när jag verkligen vill ha in henne: Not so much! Hon är smart den rackarn och har koll på mig och säger ”Nej, nej, nej, jag tror inte det! Jag vill vara kvar och skrutta runt här”. Jag kan ju förstå henne, vem vill in liksom 🙂 Här behövs mer betingning, massor av inkallningar utan att gå in, uppkopplad, in i bilen osv. Bara att köra på med olika störningar.

Klara av att vänta medan andra hundar tränar: Detta är något som bara måste fungera för mig. Vill inte ha en hund som bara klarar att sitta i bilen på bhk när den inte tränar och som skäller konstant i väntan på sin tur. Och det har varit väldigt svårt för Lio. Hon är ljudlig i många situationer och speciellt i denna. Förstår ju det med och hon är ju ung och har ingen erfarenhet än. Men jag vill börja träna detta tidigt då det är viktigt för mig. Från att ha låtit som en hel blåsorkester när jag bara pratade med Vixhen eller gav han lite godis utanför buren så kan hon nu behärska sig och ligga kvar när jag kastar leksaker, kampar lite med Vixhen, Vixhen springer förbi utanför osv. Hon är verkligen jätteduktig och det jag gillar mest är att hon inte ligger kvar i buren och eyar/fixerar utan hon är avslappnad, tar godis och är ”öppen i huvudet”.

Passivitetsträna och klara av att vara avskiljd från oss andra: Jag vill att hon ska kunna klara av att ta det lugnt i olika situationer, både hemma, i bilen, på tomten osv. Jag vill även att hon ska kunna klara av att vara avskiljd från oss andra utan att gapa och skrika eller stressa och bli osäker. Ofta är det ju situationer då hunden ska kunna vara bakom galler, uppbunden, i bur, själv på ett rum osv. Just nu kan hon vara i bilen fint och tyst även om jag tar ut och går iväg med dom andra vovvarna. Hon kan vara hemma i sin bur när jag går ut och rastar dom andra…och även i andra situationer. Hon kan vara i arbetsrummet själv (som har en barngrind) och lägga sig och sova när jag, David och dom andra hundarna är utanför och gör annat. Hon kan somna vid mina fötter i koppel på altanen. Så, nu behöver vi gå vidare till svårare miljöer. Men med tanke på hur snabbt träningen gått framåt så hoppas jag att det ska funka fint det med, med lite tid och mognad. Kan ju säga att det var verkligen inte populärt att vara ”fast” i arbetsrummet när alla andra var utanför i början, mycket tuggisar och fyllda kongar har det gått åt 🙂

Lyssna på en förbudssignal: Man kan ha olika åsikter om detta men på henne så behövs en lugn, tydlig och bestämd förbudssignal i vardagen. Hon lyssnar fint på den (om det inte är för svårt så klart) med rätt attityd (utan att bli låg) och tar kontakt för att sen få skrutta iväg och hitta på nåt annat bus. Framför allt har detta gällt att inte använda Vixhen som en tuggleksak och inte respektera när Fjodor vill vara själv och hoppa upp på bordet och sno saker. Hon lyssnar faktiskt väldigt bra på verbala/sociala signaler. Bättre än vad Fjodor och Vixhen någonsin gjort. Och både på ett förbud och på beröm.

Gå i koppel: Svårt säger Lio som gärna vill trampa på som en hel draghäst i kopplet. Varför gå när man kan springa liksom? Här kan vi nu typ gå till brevlådorna och tillbaka och det är verkligen inte långt. Så det får vi jobba mer på.

Ja, detta är några av de saker vi försöker jobba lite med. Finns ju en hel del till när jag tänker efter. Att inte sno de andra hundarnas mat när dom äter, impulskontroll, att inte smita genom dörren utan tillstånd, att tycka att det är ok att ha på sig en sele, att titta på hästar och äta mjukost utan att få skäll-fnatt, att inte hälsa på alla människor man ser, att man får inget när man skäller bara när man är tyst, att man inte äter skor, att det händer kul saker om man håller sig hos mig….ja helt enkelt en massa saker som en valp måste lära sig 🙂

Lånad tid

Ja, lånad tid känns det som att vi lever på just nu. I mitt liv verkar det som att en olycka sällan kommer ensam utan följs alltid av fler. Sen går det naturligtvis långa perioder utan något alls men just nu har det varit en turbulent period.

En av de saker man som hundägare fasar mest för är då ens hundar mår dåligt och man måste börja fundera kring det där med att man inte kommer att ha dom hos sig för alltid och när det är dags att låta dom få somna för gott. Många såna tankar har det varit som snurrat i mitt huvud nu då både Fjodor och Vixhen har visats sig vara sjukare än jag anat.

Senaste veckan har Vixhen fått diagnosen kronisk artros höger armbåge, båda höfter samt rygg och tyvärr L7-S1. Känner mig helt förtvivlad för min prins skull, han är ju bara sex år och jag hade hoppats att få nästan lika många år till med honom. Den dagen han försvinner så försvinner en stor del av mig med och jag kan i nuläget inte ens tänka mig tanken. Det finns ingenting jag inte skulle göra för honom. Nu väntar vi på remiss till ortopeden på Blå Stjärnan.

Och samtidigt så har Fjodor fått diagnosen tumörer i analsäckarna. Han har haft svårt att bajsa då dom täpper till lite. Vi har inte fått något helt 100% säkert svar på vad det är för tumörer än trots alla undersökningar. Allt verkar vara gränsfall. Vissa saker tyder på elakartat och vissa inte. Ultraljud visade på förstorade lymfkörtlar i närheten som kan vara metastaser men de skulle även kunna vara något annat som infektion tex. Jag vet att han blir 10 år nästa gång men han är ju så pigg och glad i övrigt. Känns skit och det spelar ingen roll hur gamla dom är, man blir lika förtvivlad att förlora dom för det. Finaste, finaste Fjodor som fanns där för mig under en otroligt jobbigt tid då jag var väldigt sjuk och var mitt lyckopiller. Vi avvaktar like just nu med lite laxermedel och ska ta beslut om vi ska operera eller inte.

Den enda som går från klarhet till klarhet just nu är Lio. Känns som att hon har mognat och lugnat ner sig jättemycket. Inte för att hon på nåt vis är en lugn valp, men hon mådde nog inte alls bra första tiden här när magen var dålig. Hon var väldigt frustrerad och stressad på ett sätt som hon inte är nu. Och magen verkar få fortsätta att må bra. Vi tar det lugnt med träning och hon får mogna in i saker. Det verkar vara en bra taktik för henne, att inte stressa på och forcera utan hon får ta det i sin egen takt. Jag gillar henne mer och mer för varje dag som går och hon har helt och fullt lindad David runt sitt finger (tass?) 🙂

Första spåret

Idag fick Lio sitt första lilla bebis spår. Ville bara studera lite hur/om hon tog det och hur hon svarade på lite olika saker i spåret som leksaker, små godisar och godisburk.

Vixhen fick sig ett spår på 600m han med, som han som vanligt fixade galant och alla föremål hem. Men, Vixhen var verkligen inte någon spårstjärna i början och vi fick jobba mycket på att han skulle förstå uppgiften. Men nu litar jag totalt på honom i spåret.

Till Lio la jag ca 20m, sen en leksak, sen fortsatte spåret kanske 20 m till och sen en burk med godis i, sen fortsatte spåret och avslutades med en kaninboll. La också ett par små godisar i spåret den sista sträckan.

I början så hade hon nog inte en susning vad vi gjorde och jag gjorde också lite fel. Herregud, 20 x 3 m, hur svårt ska det vara att komma ihåg vart spåret gått? Men, i slutet kändes det verkligen som hon spårade och valde rätt väg. Film med kommentarer finns här:

Jag är nöjd med att hon tyckte det var kul med föremål och att leka i spåret. För Vixhen blir det bäst med bara godisbelöningar, men jag hade gärna viljat kunna belöna med leksak också. Är även nöjd med att hon tog de små godisbitarna jag lagt ut och att det kändes som att hon bara på dessa tre små spåren verkade fatta uppgiften. Men, det får vi se nästa gång 😉

Fjodde stackarn fick vänta hemma. Han har lite ont i baken. Jag trodde att han hade fulla analsäckar och var hos veterinären i förrgår. Men så var inte fallet utan hon trodde att det är en tumör 😦 Dom har tagit en biopsi så nu väntar vi på svar. Usch, jag vet att han börjar bli till åren men i min värld finns Fjodor hos mig alltid. Jag hoppas så att det är något ofarligt. Min finaste, finaste Fjodde!

Första tiden

Ja, nu har det gått några veckor med Lio här hemma. Det har väl inte gått riktigt som planerat och började med att Lio var dålig i magen (!!!) med diarreer och rejält med frustration. Fram och tillbaka till veterinären och till slut blev hon inlagd när det visade sig att hon hade en rejäl infektion i kroppen och var väldigt medtagen. Hem sen med antibiotika och hon blev gradvis mycket bättre. Jag blev väldigt orolig och panikade lite då jag har den erfarenheten jag har med Vixhen och tänkta naturligtvis att jag hade fått en till maghund. Men, Lio är nu bra i magen, hon har förmodligen ätit något ute och fått i sig fel bakterier.
Men, det gjorde att allt liksom stannade upp och planer/träning inte blev som tänkt.

Strax efter detta började Vixhen bete sig knepigt. Han blev låg, rädd, orolig, stressad. Han var bra i magen och uppträdde heller inte som när han har magont. Han ville bara ligga i badrummet och flåsade och började reagera med ljudrädsla på även ganska svaga ljud. Han har ju ingen som helst ljudrädsla annars. Märkte att han luktade lite i munnen och att han hade en del tandsten. Bokade tid hos veterinär för att ta tandsten. Lämnade in Vixhen och ett par timmar senare ringde veterinären och sa att han har FRAKTURER!!! i FEM!!! tänder. Lodräta frakturer rätt in i tandrötterna. Hon sa även att han har haft och har väldigt ont och att alla fem tänder måste tas bort med en gång.

Helt galet, jag har aldrig hört talas om detta hos en hund förr? Får så vansinnigt dåligt samvete och tycker så synd om honom. Bästa, snällaste killen som bara vill väl och hela tiden råkar ut för massa saker. Han är inte värd all skit han får, stackaren. Han håller just nu på att återhämta sig men har fortfarande en del ont.

Jag hoppas verkligen att han blir smärtfri och bra fort nu så jag får tillbaka min träningskamrat och bästa vän!

Så, återigen har Lio blivit lite åsidosatt. Men, vi har ju börjat valpkurs och anmält till en till kurs som startar efter den. Jag tycker också att det är riktigt roligt att studera och notera vad hon är för en liten individ.

Ser redan flera styrkor men även svagheter. Här är lite om hennes personlighet:

• Hon är aktiv och har svårt att komma till ro av sig själv. Varför vara stilla när man kan springa är hennes måtto.
• Hon älskar sin bur och somnar inom några minuter när hon läggs in där, vilket underlättar otroligt och gör att hon får tillräckligt med sömn som en valp ska ha.
• Hon är ljudlig och skäller (öronbedövande) högt och bestämt för att få det hon vill ha när hon vill ha det.
• Hon är enveten och bestämd och vet vad hon vill. Har inga som helst problem med att spatsera (läs springa) iväg från mig och flocken ute för att hitta på egna rackartyg. Komma på inkallning är för mesar menar hon 🙂
• Men hennes säkerhet i sig själv gör även att ensamhetsträningen går hur bra som helst. Hon har inga problem att bli lämnad en stund när jag rastar dom andra hundarna.
• Hon älskar bilen och somnar omedelbart när hon kommer in i bilen. Det underlättar det logistiska här otroligt mycket då jag kan åka på ärenden osv och vara säker på att hon sover lugnt och fint i bilen.
• Hon bits som en hel flock pirayor. Helst i fötter, händer och byxben.
• Hon blir osäker först i nya miljöer och vill då inte ta godis eller leksak. Men kommer över det ganska fort och då är det inga problem. Men miljöträning måste vi göra massor av så att hon är säker redan från början.
• Hon har (än så länge) inte visat upp massa resursförsvar mot de andra hundarna eller mig. Detta var något jag hade förväntat mig att hon skulle (mina fördomar mot bc) men hon försvarar inte sina sker hela tiden. Nåt extra gott ben eller så har hon grinat till för om Fjodde nosat för nära men jag ser inga problem där.
• Hon älskar att leka och kampa med allt. Det är bästa belöningen för henne. Hon gillar även mat och godis, vilket gör att hon är lätt att belöna.
• Men, då hon gillar mat så sätter hon även i sig precis allt hon kan hitta utomhus. Gräs, jord, bajs, fimpar, sten (inte längre dock), kottar…..
• Hon lär sig fort beteenden när vi träna trix och leker lydnadsdelar. Men hon lär sig även fort saker som jag inte riktigt gillar. Som vart hålet i staketet på vår tomt är, hur man krånglar sig in bakom vedskjulet så man inte kommer ut igen, hur man sväljer saker man hittar ute supersnabbt så man slipper att bli av med dom osv.
• Hon älska människor och barn. Hon uppför sig jättemjukt och fint med barn. Baksidan av detta är att hon vill fram och hälsa på precis alla vi möter. Här får jag nu säga att man inte får hälsa på henne och belöna massor för att hon fokuserar på mig istället.

Ja, det var lite om Lio. Det finns ju massor mer men jag gillar henne även om hon är bra mycket jobbigare som valp än Vixhen var. Ja, Fjodde var riktigt jobbig han med faktiskt. Jag kommer hålla fast vid vad jag har sagt innan, att jag ska lägga mycket tid på grunder, miljö- och socialisering, vardagslydnad och inte rusa iväg och bara träna lydnadssaker. Hon kommer inte att debutera i tävlingar vid 10 månaders ålder som Vixhen gjorde. Utan jag ska försöka bygga upp hennes grunder ordentligt först.

Och Fjodde då? Jo, han mår som en prins just nu. Känns inte alls att han närmar sig 10 år. Lio har till och med fått igång Farbror Fjodor i lek flera gånger 🙂

 

 

 

Lio

Det är väl dags nu att jag berättar lite mer om vår nya familjemedlem. Lio heter hon (Windanns Jen) och har bott här i över en vecka nu. Fjodor och Vixhen accepterade henne väldigt snabbt och är så snälla mot henne. Men Vixhen känns lite stressad. Tror att det kan nog ha en del att göra med alla kompostgaller som finns överallt nu…och han tycker inte alls om dom. Lio å andra sidan har noll respekt för kompostgaller. Dom ska forceras och trillar dom så blir hon bara förbannad och sliter och drar i dom. Och det beskriver väl henne ganska väl…hon är…äuhm…ganska galen. Stark vilja, säker, orädd, bestämd och självständig….och bits som en hel flock pirayor! Hon kommer med säkerhet ge mig gråa hår i framtiden 🙂
Jag ser många saker som jag gillar och det hör nog ihop med hennes säkerhet.
Jag kan inte se några rädslor och verkligen inga ljudrädslor. Det jag kan se är att starkt trafikerade vägar med bilar som kör fort kan vara lite jobbigt men det tyckte både Fjodor och Vixhen som valpar och vande sig fort.
Det känns som att hon är lättbelönad. Hon älskar allt typ av godis och att leka och kampa med alla möjliga föremål.
Hon har inga som helst problem att vara själv i buren i bilen utan sover som en stock. Detta underlättar massor för mig nu när hon är lite för jag kan åka iväg och handla och göra lite ärenden när hon sover i bilen.
Hon somnar fort i buren och i mitt knä i flera olika miljöer. Det är svårare att koppla av vid min sida utan bur eller knä men det får vi jobba på.
Hon älskar alla människor. Finns ingen reservation där inte.

Hon har fått följa med på kurs i två dagar för Siv. Nja, det var ju Vixhen som gick men hon fick komma ut och leka lite hon med.
Och det var jätteskönt att se att hon kunde ligga tyst och lugn i sin bur när jag tränade Vixhen och när de andra hundarna tränade. Det var heller inga problem att hon låg kvar och jag gick ut och rastade Vixhen lite snabbt.

Här är en liten film från kursen:

Och Vixhen då? Jo, han har fått gå på kortisonet igen. Alla symptom kom tillbaka som var innan han började med kortison och han har mått riktigt dåligt. Det krossar verkligen mitt hjärta när han mår så där. Känner mig så hjälplös. Men nu mår han fint igen. Det får bära eller brista med kortisonet. Ok, han kanske inte lever lika länge men de år han får så mår han bra och slipper ha ont. Men, trist att det blir tävlingsförbud pga dopingregler på kortisonet.

Jag giller verkligen Vixhens sätt att träna och jobba med mig och det känns ju surt att vi aldrig kommer att tävla. Men viktigast är att han mår bra.

Bästa Vixhen som ställer upp på allt! Här är en liten film från kursen där han gör en liten kedja med precis den glada attityd jag gillar. Och detta efter att varit sjuk och inte alls tränat på ca 3 månader. Finns ingen som Vixhen, han är mitt hjärta!